livet utan hanna började väldigt intressant. strax efter att jag skrev förra inlägget gick jag ner för att käka lunch och passade samtidigt på att säga att jag ville stanna en extra natt. de hade nämligen skjutit in en lapp under min dörr: 'vi har fått veta att du ska checka ut idag. låt oss veta ifall du vill förlänga din vistelse'. jaha, vem har ni fått veta det av? jag släntrade i alla fall fram, bad om en extranatt och fick ett väldigt besvärat leende tillbaka. 'sorry ma'am, ditt rum är redan bokat för natten'. sällan! manila är inget ställe där man vill gå runt och leta rum, ensam och med tung väska, så jag hastade upp på rummet och bokade ett random hotell som jag hittade i lonely planet. när jag kom dit fanns dock ingen bokning, men ett rum fick jag och det var ju huvudsaken. det visade sig sedan att det fanns två ställen med samma namn och de drog kostnaden för det andra rummet på mitt kort :( en no show-summa som de så fint kallade det.
på eftermiddagen tog jag en taxi för att möta upp sofia på flygplatsen. hurra! jag skulle först åka till the national art gallery, men taxichaffisen hade noll aning om var det låg. borde ha bytt chaufför i och med det för herregud vilka jobbiga 45 minuter till flygplatsen. hans hejdå var ett 'i love you' så det var ju fint i alla fall. på flygplatsen fick jag inte komma in i någon väntehall, antagligen för att de inte hade någon, men innan jag förstod det blev det ju lite krångel. istället hade de en meeting area en bit bort. sjukt ocharmigt!
till slut var hon äntligen här! vi fick vänta tills kvällen därpå innan vi kunde åka till risterrassen i banaue, så dagen efter ankomsten åkte vi tåg till den kinesiska kyrkogården i manila. en något speciell plats... massvis att mausoleum för rika kineser. vissa byggnader var riktigt tjusiga och det ryktas om att det ska finnas en guldtoalett i en. kul att se lite mer av manila, jag fick en något bättre bild av staden trots att vi gick förbi en marknad med kaninungar :(
på kvällen stack vi alltså iväg på en tur till banaue. vi lyckades haffa två säten bredvid varandra och var nöjda med livet. innan bussen avgick avbröts såklart den lyckan när en konstig snubbe kom fram och hävdade att vi satt på fel plats. vi ba 'men jaha, det finns ju inga andra platser'. då fäller han ner ett yttepytte säte i mittgången. jag trodde att jag skulle gå av på mitten av chock. 'VAR på min biljett står det att jag ska sitta där?' undrade jag men fick aldrig något svar. skitgubbe. i alla fall, både jag och sofia fick spendera tio timmar på ett varsitt säte utan nackstöd och knappt någon stoppning whatsoever. träsmaken from hell gjorde sig snart påmind. när det dessutom regnade, var iskallt och dimmigt när vi anlände till banaue höll vi på att smälla av. inte värt! dessutom visste vi att hanna låg och stekte på stranden. världens sämsta beslut tyckte vi att vi hade tagit. efter en supergod frukost och några timmars väntan på att få nyckeln till hotellrummet började det dock spricka upp. vi ignorerade det faktum att vi inte hade fått någon ordentlig nattsömn och gav oss av till den närmaste utkiksplatsen. vi fick åka tricycle som kan vara det roligaste någonsin, man tränger sig in i den minsta hytt världen har skådat och ber för att moppeföraren inte ska åka nedför ett stup. utsikten var helt otrolig, och vi valde att gå de 4 km tillbaka ner till vårt hotell. alla barn längs vägen ropade hej och var så himla söta. snacka om kontrast mot manila. efter en lunch för 15 kr råkade vi somna och sov 14 timmar till nästa morgon. bra dag!
dag 2 åkte vi till batad för att titta på andra risterrasser. vi valde att åka tricycle utan att veta att de inte får åka lika långt som jeepneys. med andra ord fick vi vandra uppför ett berg i 35 minuter innan vi kom fram till den plats där vi skulle börja vandra neråt i kanske 40-50 minuter. alltså krampen i vaderna?! utsikten var väl sådär och vi hann inte gå ner till risfälten som de som åkte jeepney gjorde (danskarna vi mötte sa att det inte var så speciellt ändå) men vi fick käka lunch bland bergen. en galen man tvingade mig att ta på mig en traditionell dräkt med fjäderhatt och allting, helt underbart. hade blivit några öl för mycket för den karln. sedan väntade då vägen tillbaka som självklart var ännu mer brant. herregud, jag kan knappt gå idag. ser ut som att jag har en pinne uppstoppad någonstans.
nu sitter vi i manila och vill hemskt gärna åka till boracay men det gör vi inte förrän imorgon. längtar massor efter sol och bad men det kan man ju knappast vänta sig om YR har rätt.
R.I.P. whitney!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar